Från min sittut

"Det finns inget som en vanlig förkylning - när man har en."

Det var början på 2011. Ute lockade snön och inne var jag. Från sängen kröp jag upp i min sittut. En sittut är vad jag önskade mig i julklapp av min man. Med lika delar kärlek och händighet hade han konstruerat min egen sittut- dekorerad med julkort och rosett.

Isen hade släppt sitt grepp och sjön malde ner det kompakta istäcket till en vit flytande massa. Det var svårt att se var land övergick i hav. Ögat lurades att tro att marken börjat röra sig. De inrullande vågorna skapade ett intryck av att stranden höjdes och sänktes mjukt och rytmiskt.

Vinden tilltog och mer is trycktes in mot land.

Med stor effektivitet maldes isen ner. Slutligen bröt vågorna igenom täcket och visade  vita och skummande sin kraft.

Isläggning

Under de gågna veckorna har vi upplevt sjörök. Liksom jorden ska ryka tre gånger innan vårsådden, ska sjön ryka tre gånger innan isen lägger sig.

Eftermiddagen var kall och vindstilla. Vattnet blev allt mer trögflytande. Öppna vakar lyste blekblåa medan solens sneda strålar färgade isen i gult. Gammal is hade packar ihop sig och låg i knottriga stråk. Däremellan fanns mindre områden med blankis. Solen gick ner i säck och havet ändrade färg. Olika kalla blå nyanser drog åt grått. Kölden bet i kinderna.

Om det inte blåser upp i natt, har vi havis i morgon.

Min lilla båt ligger infrusen, precis som den gjorde "när den var liten".

Sedan många år hänger motorn i förrådet.

Ro genom is

Det är spännande att se hur vattnet blir trögflytande och grynigt. Hur det under en kort period klibbar ihop till tusentals små cirklar, som slutligen förenas till ett tunt glänsande istäcke.

Att ro genom fruset vatten känns mäktigt. Jag tycker om att spänna musklerna, ta spjärn och med kraftiga tag dra årorna genom isen. Det låter kraftfullt när fören krossar is. Vart årtag ger ett motstånd och jag känner att jag arbetar. Det hörs att jag är stor och stark. Efter sig lämnar båten en ränna, ett synligt bevis på vad jag uträttat.

Vinden ökar och råkar bildas. Splittrade isflak sticker spetsiga upp runt stenarna i strandkanten. Jag ror ömsom i öppet vatten, ömsom genom is. Havet är randigt; blått vatten och glasfärgade isstråk.

Upptäcker plötsligt att jag tröttnat på slitet och oväsendet. Till vilken nytta anstränger jag mig?

Väljer att i stället så mycket som möjligt ta mig fram genom råkarna. Jag börjar njuta av stillheten varje gång isen öppnar sig och båten ljudlöst glider fram genom vattnet.

Nu är koncentrationen inriktad på att hitta lättaste vägen fram. Det känns som en befrielse, en lustbetonad lätthet.

Jag försöker inte längre betvinga genom kraft.

________________________________________________________

Hade så länge försökt ana mig till vad andra ville, att jag förlorade kontakten med mig själv - var trött och tom.  Då ställde jag mig frågan:
- Vad vill du?
- Jag vill ro.
Svaret kom lika snabbt som förvånande.

Så jag köpte mig en liten båt och började ro.  Gav mig ut för att möta naturen - även min egen.
I ensamheten kom tankarna. Att tänka tar tid. Att ge tankarna tid hjälpte mig till insikt.
På sjön fann jag tystnaden - en bristvara i dagens samhälle. Tystnadens ljud går rakt in i själen och helar. Roendet och livet går i vart annat.

Det var tretton år sedan jag började denna färd. Roddturerna blev till anteckningar i min Roddbok, som sju år senare blev boken "Roddkraft", som inspirerat till filmen "Ro i utbrändhetens tid".

"Varje resa har ett mål som den resande inte är medveten om."
                                                                         (Martin Buber)

I  "Roddkraft" kan du inte läsa om rodd genom is, men väl om andra upplevelser, när jag ror längs Torekovs kuster eller ut till Hallands Väderö eller Vinga skär. Är du intresserad att läsa mer, går det bra att köpa boken direkt av mig.

Walk a mile in my shoe

Hallands Väderö november 2010.